Det är senhöst 2023 och plötsligt är det politiskt korrekt att se ned på fattiga mammor. Mitt i en ekonomisk kris är det kvinnorna som får skylla sig själva.

Fattigföraktet, högerns stoltaste gren, har fått en nytändning.

Sakfrågan som utlöste det hela är smal, familjepolitisk teknikalitet – flerbarnstillägget. Stödet som enligt Riksrevisionen är ovanligt träffsäkert till familjer i störst behov av hjälp. Det som kompenserar större barnfamiljer för extrautgifter som flera barn innebär.

Men evidensen spelar ingen roll. Tidöpartierna är överens, flerbarnstillägget ska bort. Stödet ger nämligen signaler om att det är bra att skaffa många barn, vilket fattiga familjer ju inte bör göra.

Detta har bland annat Ulf Kristersson har påpekat i ett linjetal på M:s partistämma nyligen. Och retoriken gifter sig fint med Sverigedemokraternas idéer, för här kan man ju gå åt invandrarfamiljer.

Unkna, gamla värderingar

Det handlar om signalpolitik som för SD mest är rasism, men för resten av högern bottnar i en urgammal syn på fattiga, allt kombinerat med den konservativa synen på kvinnors reproduktion som nog ändå bör kontrolleras.

Om hopkoket av unkna värderingar luktar illa?

Stanken kändes direkt på X, när jag förra veckan skrev om varför flerbarnstillägget behöver behållas. Särskilt nu i tider av ekonomisk kris, argumenterade jag, när de fattiga mammorna fått det allt svårare. 

Kommentarer från X

Visst borde stödet snarare utökas?

Kören av hån, förakt och hat lät inte vänta på sig. ”Tänk om folk skaffar barn när de har råd och inte som en inkomstkälla”, skrev en. ”Barn ska inte vara en garanti för fortsatta utbetalningar från bankomaten,” skrev en annan. 

Och så rasismen och kvinnoföraktet: ”Varför inte skatteavdrag i stället för bidrag för somaliska babyfabriker”. ”Har man inte råd, håll ihop knäna” eller ”De borde kanske köpa preventivmedel i stället”. 

Ledde till svält och massemigration

Kommentarerna blir ett eko från i princip alla tider före vår egen. Som i boken Svälten, tänker jag, där författaren av Magnus Västerbro beskriver hur överhetens nedlåtande syn på de fattiga i 1860-talets Sverige faktiskt orsakade själva svältkatastrofen. 

För inte skulle fattiga familjer ges stöd utan motkrav, då när skördar uteblev och små barn började dö som flugor?

Hur bortskämda skulle inte folket bli? Och inte kunde de skickas pengar, sådant ansvar klarade ju inte korkade, fattiga av.

Konsekvenserna av den här människosynen, tiotusentals döda och en massemigration, blev förstås betydligt dyrare än vad det hade kostat att förebygga svälten.

Hat mot invandrade kvinnor

Men så var Sverige ingen demokrati då, 1867. Och det hela är längesedan. Fast ändå inte, tänker jag när jag går in på X.

2023 lever vi i ett välfärdsland som ska jämna ut. Här är det tänkt att barn ska ges samma möjligheter oavsett föräldrarnas ekonomi. Dessutom bör fler barn födas.

Vi blir allt färre, ett problem som på sistone endast räddats genom invandring.

Ändå normaliseras fattigföraktet. För nu har Tidöpartierna öppnat slussarna och ingen behöver längre hålla tillbaka sitt hån mot fattiga mammor, eller sitt hat mot kvinnorna som inte är födda i Sverige. 

Allt medan de urgamla föreställningarna om de fattigas lättja och inkompetens blir politik i regeringens händer. Och ja, det stinker.