De senaste åren har frågan om kulturell appropriering, alltså när personer som tillhör en majoritetskultur cherry-pickar kulturella uttryck från en minoritetskultur, lett till livliga diskussioner.

Debatten har välkomnats men också avfärdats som ett icke-problem.  

Mitt första tydliga minne av kulturell appropriering var under en middag hos en välbärgad gymnasiekamrat. Bland sällskapet fanns en aspirerande skådespelare som öppet annonserade att hennes drömroll var att spela en nedgången alkoholist med utsmetad kajal i valfri arbetarförort.

Christer Pettersson-chic kallades det rådande modet och alkiströjan kunde med fördel fyndas på Myrorna eller nästa Berlinresa

Och hon var inte ensam om att vilja spela den här rollen, något år senare lade jag märke till att det plötsligt dök upp unga män i slitna mockajackor och urtvättade tröjor i olika färg och mönsterkombinationer.

Christer Pettersson-chic kallades det rådande modet och alkiströjan kunde med fördel fyndas på Myrorna eller nästa Berlinresa, vilket man kunde läsa om i diverse modereportage.

Kulturarbetare i snickarbyxor

Jag fick inte ihop det. För mig som vuxit upp i Brandbergen, en av Sveriges fattigaste förorter, fanns det inget jätteberusande med att vilja efterlikna de trasiga gubbarna på pizzerian i centrum. Det var mest mörkt, inget att gotta sig i utan något man längtade bort ifrån och inte till.

Den här observationen är inte unik utan något som ständigt förnyats och klätts om. Ibland i form av kulturarbetare som dyker upp i snickarbyxor eller arbetsoveraller till filmpremiärer och konstutställningar till exempel.  

Att arbetarklassen likt en obetald musa länge pekat vägen och varit en stor inspirationskälla för medelklassen är förstås inget nytt under solen. Men varför stigmatiserade grupper i samhället varit så oerhört trendsättande har varit lite mer av ett mysterium.

Medelklassens dåliga samvete

Kanske finns svaret i Therese Bohmans essä ”Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt”. Där spekulerar författaren om att fenomenet med att idealisera arbetarklassen har sitt ursprung i medelklassens dåliga samvete och självbild som lite vänster, lite rebelliska. Hon menar också att det finns en utbredd motvilja bland medelklasspersoner att acceptera att deras tillvaro är trygg och priviligerad. 

Arbetarklassen har i en historisk kontext länge förknippats med en anti-establishment-identiet, som ansetts vara äkta och genuin, en lockande attityd som kan tänkas tilltala unga personer som vill rebella över sin konformitet.

Genom noggrant utstuderade kläder kan personer som inte tillhör arbetarklassen förmedla och sympatisera med denna underdog-attityd och på så sätt kanske distansera sig från sin mer bemedlade vardag.

Knarklangare för en kväll

Vid sidan om arbetarmodet har underklass-estetiken på senare år blivit en mycket effektiv marknadsföringsstrategi bland etablerade klädföretag.

För några år sedan anordnade märket Puma, en kändisfest som inspirerats av Londons council estates, den brittiska motsvarigheten till vårt svenska miljonprogram.

Under festen bjöds det bland annat på burner phones, grafittidekor och en möjlighet för deltagarna att festa i tracksuits och leka drug dealers för en kväll.

Värdesätt er trygga tillvaro

Är det här problematiskt? Så klart det är. För medan sotarmössan och flanellskjortan tappat sin mening efter industrins nedläggning, har tracksuiten inte gjort det. I Stockholmsförorter som Sätra, Skarpnäck och Farsta stoppas unga personer i tracksuits dagligen av polis och väktare.

Och där bjuds det varken på photobooths, bubbel eller bärs. Där kan tracksuiten innebära oro, våld och död. Därför känns det ganska provocerande att personer som har det riktigt bra inte värdesätter sin trygga tillvaro. 

När ska medelklassen sluta vara så ängslig och inse att de lever ett rätt så behagligt liv som många gärna skulle vilja uppleva?

  • Odessa Fardipour
    Skribent