I’m lookin’ for motivation
I’m lookin’ for a new foundation

Ur högtalaren spelas Beyoncés Break My Soul.

Jag vet att det är en töntig inledning på en text, men det är sant, för det här är typ den enda låten jag lyssnat på i augusti.

Break My Soul är nämligen ledsingeln från Beyoncés hyllade album Renaissance, som släpptes i slutet av juli. 

Renässans, återfödelse. Det känns som vi har legat för länge i askan nu. Det är dags att resa sig.

Men det känns svårt. För var ska man gå?

Utanför min port hänger valaffischer. På Moderaternas står det något om att de ska bekämpa brotten med fler kameror överallt.

På de flesta partiers affischer står det att just de ska bekämpa våldet med KRAFTFULLA metoder. 

Is this… politikerförakt?

Jag suckar. Men blir i samma stund arg på mig själv. Är det politikerförakt jag känner?

Även om sloganen inte attraherar mig personligen, så är det här ändå människor som organiserar sig och kämpar för något.

Fast.. det är svårt att tro att någon tror på något ur en ideologisk grund längre när Kristersson, som en gång skakade hand med Hédi Fried, nu vill samarbeta med SD. 

2014 kände jag något annat.

Då var snacket om feminism överallt. Varenda politiker försökte hävda att de var feminister. Även om identitetspolitiken såhär i backspegeln kan kännas rätt lol, så var FI åtminstone en aktiv rörelse och motkraft mot den bruna geggan.

Att samarbeta med SD fanns inte ens på kartan för borgligheten.

2018, fyra år efter FI, satte sig Greta Thunberg utanför Riksdagen. Bara några veckor innan valet ändrades den politiska agendan och nästan alla partier fick stå till svars för sin klimatpolitik. 

Greta Thunberg Bild: Shutterstock

SD större än Moderaterna

Åtta år senare har FI inte en chans att komma in i Riksdagen, ungdomarna sitter kvar på Mynttorget, medan SD är nästan lika stora Moderaterna.

Samma parti som inte står bakom Sveriges klimatmål och inte ville stå bakom Parisavtalet, ska nu åka på valturné till olika kärnkraftsverk ihop med KD, M och L.

Detta gäng propagerar för att kärnkraft är det självklara och säkra energivalet, samtidigt som FN:s säkerhetsråd häromdagen kallade till ett extrainsatt möte med anledning av den extremt spända situationen på ​​Zaporizjzja, Europas största kärnkraftverk.

Det ukrainska kärnkraftverk som ryska styrkor ockuperat sen i mars och där det nu finns en stor risk för en kärnkraftskatastrof. 

Vad är det som händer egentligen? Jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket.

Inte landet jag växte upp i

När jag var sju år stod jag i klassrummet och sjöng sånger om hur alla var lika mycket värda.

När jag var 20 år klädde jag statyer i rosa halsdukar. För fyra år sen gick jag i klimatdemonstrationer.

I Sverige 2022 är det svårt att se att något har gjort någon skillnad. 

När jag ser SD:s rättspolitiske talesperson Tobias Andersson twittra om att den SD-klädda tunnelbanevagnen är ett återvandringståg till Kabul skriker jag i kudden:

“Det här är inte det landet jag växte upp i!” 

Några dagar senare träffar jag en kille som flytt från Afghanistan. Han berättar om hur talibanerna tvingade honom att spela fotboll med ett avhugget huvud när han var nio år.

Det är aldrig över

Jag stirrar upp i sovrumstaket i min andrahandslägenhet (som för övrigt inte bara är taket till mitt sovrum, utan även mitt vardagsrum och kök) medan Beyoncé fortsätter sjunga:

Release ya anger,
Release ya mind,
Release ya job,
Release the time,
Release ya trade,
Release the stress,
Release the love,
Forget the rest.

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från våra tjänsteleverantörer.

Jag vet att den känslan jag har nu, det är extremhögerns yttersta önskan. De vill att jag ska ligga här och känna att allt är lönlöst.

Just därför vet jag att jag måste resa mig ur askan, hur tungt det än är. För det är inte över, det är aldrig över. 

Det plingar till på min telefon. Ett sms. Det står:  

“Ingen kan veta vad den tändande gnistan kan vara förrän den hänt”

Jag hoppas det gnistrar till någonstans snart. Väldigt snart.